Vecka 37 ♥

Idag har jag verkligen nått en milstolpe! Vecka 37 är den sista milstolpen innan BF datumet tycker jag! Den här veckan räknas bebisen som fullgången och det känns SÅ HIMLA overkligt!! 
 
Jag är så splittrad med alla känslor. Ena dagen kan jag känna att det känns så skönt att det snart är över. Alla människor går om mig på gatan, jag har ont heela tiden, har svårigheter med vad jag än ska göra och känner mig som en riktig bumling. Att jag snart ska få träffa bebisen och räknar glatt ner dagarna. Fantiserar hur fantastiskt det ska bli att vi ska bli en familj på fyra snart. Hur härligt det ska bli att få se Elvie tillsammans med sin lillasyster och hur kul de ska ha av varann sen. Att jag kan ta ett glas vin om jag vill och äta vad jag vill (när jag ammat klart i alla fall). 
 
Den andra dagen kan jag minnas hur tom jag kände mig efter förlossningen. Hela min kropp kändes som ett tomt skal och jag kände mig på något sätt tom och ensam. Vi har planerat att "bara" ha två barn och det gör mig lite ledsen att jag aldrig mer kommer få känna den här samhörigheten som jag gör när jag är gravid. Aldrig mer känna sparkar eller ha en fin, rund mage. Skräcken att tiden går för fort. Med Elvie har jag liksom vetat att jag kommer få uppleva allt igen så jag har inte känt samma panik. Men för varje dag lillasyster växer, blir sista gången mina barn kommer vara SÅ små. Förstår ni vad jag menar? Tittade på bilder på Elvie och tänkte att lillasyster ska få ha dom fina kläderna. Men sen då? De kommer bli stora på några få snabba minuter och det var de småbarnsåren liksom. Sen är jag rädd att jag och Elvie inte ska få lika bra kontakt som vi har nu då en nyfödd tar så mycket tid. Jag vill verkligen ha båda lika mycket ju! Men sånt kanske bara kommer automatiskt?
 
Jag är glad att alla faser i barnens liv har sin charm och är bra och dåliga på sina sätt, men det skrämmer mig att jag liksom bara kommer få uppleva allt nu lite snabbt en sista gång. 
 
Jahapp, lite gravidsymtom såhär i vecka 37 då. Jag har blivit kissnödig oftare vilket jag tror är ett tecken på att hon ligger med huvudet där nere. Jag sover sämre på nätterna och vaknar ofta, men än så länge brukar jag inte behöva kissa på natten. Försöker att inte dricka så mycket innan läggdags. 
Järnvärdet låg på 86 sist så vi får se nu idag om jag får ett samtal eller inte om jag måste få järn i armen. 
Jag känner mig trött, har ont i ryggen och foglossning, men det känns som att det hör till och nu ser jag verkligen ljuset i tunneln och har dessa blandade känslor att jag inte vill att det ska va över samtidigt som jag vill det, så allt går bra ändå! Kan dock känna att jag längtar efter min gamla ork och smidighet. Vill bygga upp muskler och kondition igen. 
 
Oj vad långt inlägg det här blev! Bebisen väger ungefär 3 kg och är 48 cm lång. Sjukt! 
 





Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback