Förlossningsberättelse 🌸

Eftersom vattnet gick i söndags natt skulle jag bli igångsatt onsdag morgon ifall inte värkarna hade startat (vilket dom inte hade). 

När jag ringde in på onsdagsmorgonen var det knökfullt på förlossningen, så jag fick ringa in igen två gånger till och sen till slut blev ett rum ledigt och vi åkte in. 

Jag blev kopplad på ctg, sedan fick jag lavemang och till sist duscha. Jag fick bara en ond sammandragning under tiden som ctgn var uppkopplad så det stod alltså i princip still. Jag var öppen 2-3 cm och det fanns 1 cm kvar av tappen, så det hade inte hänt mycket där heller sen hinnsvepningen. 

Jag fick en liten ballong införd som fylldes med koksaltlösning och så tejpades slangen fast på benet. Den skulle ramla ut när jag öppnat mig 4 cm ungefär. Varannan timme skulle ballongen tittas till. 
Klockan 15.15 drog hon lite i ballongen men den satt fast så hon spände den lite och sen fick vi fortsätta vänta. 

Klockan 16.30 skulle jag kissa och sedan äta middag men då ramlade ballongen ut i toan. Kim gick till matsalen själv och jag fick in en skalpelektrod på bebis huvud. Livmodertappen var utplånad och jag var öppen 3 cm. 

Vid klockan 17 fick även jag äta mat men just när jag satt mig och tagit första tuggan kände jag en värk som tvingade mig att blunda och andas lugnt. Strax därefter kom en till, och sen ännu en. Jag ville gå tillbaka till rummet och Kim sa till en barnmorska att han tror att värkarna har börjat. Undrar när jag ska få värkstimulerande droppet då? 

Jag satt på en sackosäck, lyssnade på musik och Kim andades profylax med mig. Jag blev så glad att han gjorde det, för ända sen vi var på första profylaxkursen 2013 har vi skrattat varje gång vi har övat, men nu andades vi på som aldrig förr. 

17.45 bad jag om lustgas och fick 50/50 till att börja med. Låg och bävade mig för hur ont jag ska få när droppet sätts in då det redan gjorde så ont bara efter 45 minuter. Jag kände mig inte alls lika peppad den här gången då förlossningen inte startat spontant och trodde att jag var mycket mesigare. Sen att invänta värkarna på ett sjukhus är inte lika kul som att jobba med dem hemma i sitt mysiga hem heller. 

18.30 gjordes en undersökning och jag var bara öppen 4 cm. Bad om epidural då jag hade så sjukt ont och jag ville verkligen inte att lustgasen skulle ta över den här gången. Jag bara låg och väntade på nästa värk så att jag inte skulle missa att ta lustgas, och sen hade jag väldigt svårt att slappna av. Jag frågade om jag kommer få värkstimulerande dropp och de kunde man inte säga ännu. Hjälp. Jag kommer dö. Inga ondare värkar tack!

19.00 kom narkosläkaren och skulle lägga epiduralen. Vid det laget kom värkarna hela tiden. Min barnmorska hade skrivit i mitt brev att de skulle hjälpa mig med lustgasen så den inte tar över, så de frågade ofta om jag verkligen hade en värk och "oj vad ofta de kommer".

Stackars narkosläkaren fick bara vänta hela tiden, sen hann han jobba i 1 minut sen kom en till. Så fort jag rörde mig eller om någon rörde mig fick jag en värk och där skulle jag ligga och kuta med ryggen och ligga still med benen upp mot magen. Till slut fick undersköterskan nästan hålla fast mina ben då han var tvungen att jobba även under värkarna. 

När edan var lagd var jag tvungen att lägga mig på rygg och då kom det ännu starkare värkar. Minns inte att jag kände den där smärtan vid beröring och förflyttning senast. Han upptäckte att han kommit åt ett blodkärl så processen skulle göras om. Tillbaka igen i samma position. Just här trodde jag typ att jag skulle dö, och jag ville bara att det skulle vara över men jag tänkte att "snart är det över och då ska jag få känna den här fantastiska mirakel edan som alla pratar om". Snart ska ingen röra mig, undersöka mig, sticka nålar och vätskor i mig, trycka på min mage och det ska bara vara vi och Isabelle. Jag försökte att tänka positivt. 

Plötsligt mitt i allt börjar det trycka på där bak och mitt i smeten med kanyler, värkar, lustgas och fasthållna ben börjar jag krysta som en kalvande ko. Vad fan händer?! Ska jag krysta nu här från 4 cm?! kan det tamejfan bli värre?! Jag hoppas att någon ska märka och säga något, men till slut får jag ur mig "nu kommer hon!!" De kikar efter så gott det gick men såg nog ingenting, och sa bara typ att det vore ju bra isåfall, eller något sånt. Fuck My life tänkte jag bara haha!

Allt lagt, och åter igen på rygg tog jag värkarna så stilla som möjligt i väntan på mirakelmedlet. Nu var klockan 20.15.

Barnmorskan kikar efter hur det stod till där nere eftersom jag kände krystvärkar och där precis innanför stod hennes huvud och bara väntade på att få komma ut. Jag fattade INGENTING! Hade jag öppnats 6 cm och fått ner huvudet helt och hållet på drygt en timme? Inte konstigt det kom värkar ofta. Jag hajade verkligen ingenting. Skulle jag inte få massa smärtsam värkstimulerande dropp? Så gör man ju när man sätter igång? När kommer den? När ska jag hinna njuta av epiduralen? Jag har ju precis fått den, vänta här nu!

Barnmorskan tog fram en varm handduk, sprayade bedövningsspray och så hissade vi upp ryggen i sängen för att föda sittande i sängen. De frågade hur jag ville föda men det hade ju jag tänkt reflektera över sen under epiduralen, men sittande blir säkert bra sa jag.

Kim stod brevid mig och höll min hand varje gång jag krystade. Det gjorde ont när huvudet spände där nere men jag försökte vara tyst och fokusera på att trycka. Värkarna avtog litegrann och till slut sa de att Isabelle ville ut nu för halva huvudet stod där nere så jag tryckte och tryckte. Kramade Kims hand, andades, blundade och tryckte ännu mer. De andra hejade på mig. Hörde mig själv stöna "aaaj" och sen kände jag hur hon gled ut.

När jag såg henne ligga där framför mig kom tårarna och jag började nästan hyperventilera. Min dotter! Nu har jag två döttrar! Fick upp henne på bröstet och kunde inte förstå att jag gjorde det, vi gjorde det, och nu var hon äntligen ute. Hon hade fullt med fosterfett på ryggen precis som Elvie hade, och barnmorskan sa att jag inte har gått över tiden. Min kropp vill helt enkelt bära längre än vad Sverige bestämt. 

Hon föddes 20.25 och moderkakan kom ut 20.38 av att hon tryckte på magen. Jag blödde 400 ml och sedan 300 ml i bindan (läs blöjan). Fick två doser livmoderssammandragande och under förlossningen fick jag och Isabelle antibiotika genom dropp. 

Jag fick sy ca 7-10 stygn i vaginalbotten och perineum (mot rumpis) med Isabelle på bröstet men det gjorde inte ont så jag behövde ingen lustgas. 

Klockan 01.05 fick vi komma till BB. Jag var svimfärdig precis som efter förra förlossningen och förhöjd puls men det gick över efter en stund. Det var fullt överallt så Kim åkte hem men jag skulle ringa på klockan varje gång jag skulle resa mig. 

Jag kunde knappt sova den natten. Jag ville bara titta på Isabelle och inte släppa henne med blicken för en sekund. Tog fram mobilen och uppdaterade de vi känner att de fått en ny liten människa i sina liv. Jag lyckades somna litegrann under natten men det gjorde inget nu när jag hade lilla Isabelle vid min sida äntligen 💕🌸 

51 cm lång, 4038 gram och 36 cm i huvudomfång 💎




Såå häftigt! Och vad fort det gick från att det startade! Stort grattis till er alla, skulle vara kul att få se bilder från när Elvie får träffa lillasyster första gången 💕😅

2015-09-04 // 12:22:07

Så himla fint skrivet❤️ vilken häftig förlossning och du är så himla duktig😘 Tänk att hon äntligen är här och jag tycker att Isabelle passar henne så fint❤️

2015-09-04 // 13:31:21
aq » Riikka

Vilken förlossning! Bra kämoat! Spännande det ska bli att läsa om frysta mötet mellan systrarna 😊

2015-09-04 // 15:12:23
aq » Cecilia

Jättefin förlossnings berättelse :) nu är jag ännu mer taggad över att föda. :) inte lång tid kvar!

Svar: Tack så mycket! ❤️ mycket fokus på smärta men det var ju typ det jag hann med haha!! Det är riktigt mäktigt och när barnet kommer ut skulle Jag kunna uppleva hela tiden! 😍😍 lycka till!! 💕
kimelie.blogg.se

2015-09-05 // 20:31:54

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback