Svar på fråga

Fråga: Har ni funderat på namn än ?
 
Svar: OM vi har! Eller jag i alla fall. Elvie bestämde vi innan vi var gravida förra gången och jag har långa listor som vi har betat av och jag frågar honom jämt vad han tyckte om det och det namnet. Fast jag ändrar mig ganska mycket och får nog gå mycket på magkänsla. Poppar det upp ett namn i mitt huvud som jag tycker är jättefint men längst in i magen inte riktigt känns rätt så tar jag bort det. Tex Tiodora. Skitfint, men ... ja jag vet inte. Många såna namn har vi. Ailie kom mamma på och det har jag fastnat lite för men kan inte riktigt sätta fingret på vad som känns fel med det namnet.
 
Sen ska det ju passa med Elvie också. Man kan liksom inte ha Elvie och sen bara droppa typ "Svetlana" eller nånting. Det ska liksom klinga. 
 
Kims killnamnsförslag som jag mjölkade ur honom var Elvis och Kimi. Och det läskiga var att han var seriös. Tjejnamn har han kläckt ur sig Sofie och Janine. Men jag vill inte ha typiska "90-tals" namn för jag är själv född då och har hört alla dom namnen en miljon gånger. 
 
Det namnet vi väl bestämmer oss för (vilket vi inte har, men jag har ett namn i åtanke) kommer vi hålla under radarn ett tag till. Nån slags hemlighet måste man ju få ha ;-) om någon kompis frågar svarar jag såklart, men jag vill inte skriva ut namnet på bloggen eller facebook förrän det är helt bestämt, eller förrän hon är född. vi får se :)
 
 
 

Svar på fråga

Fina emelie :) 
Har ni några planer när ni vill att barn nr.2 kommer? ;)
 
Svar:
Vi har faktiskt pratat om det litegrann. Känns ju lite sådär viktigt att man är på samma plan och har ungefär samma värderingar. Vi vill ha cirka två år mellan barnen för att de ska vara ungefär i samma ålder och kunna relatera till varann under uppväxten och leka mycket. 
Dock vill jag ju inte bli gravid på en gång efter förlossningen och då har man ju fullt upp med sin förstfödde och vill njuta av det så ungefär ett år innan jag blir gravid igen tror vi blir lagom. 
Då hinner vi ladda batterierna, ge vår bebis mycket tid men att det ändå inte blir för stor åldersskillnad.
 
Sen får vi se om vi hinner ändra oss när barnet är fött men det är så vi känner nu iallfall. Jag kommer dock inte proppa kroppen med hormoner under tiden så vi får köra med gamla hederliga skydd. 
 
Vi har inte bestämt någon viss månad vi vill börja försöka igen men efter cirka ett år kommer vi ta upp frågan igen och börja fundera på ett syskon så får vi se när "guuuuud" vill ge oss det ;)
 

Svar på fråga

Vart lite nyfiken på hur ni började prata om barn och hur ni kom fram till att ni båda ville och var redo att skaffa barn, och varför ni bestämde att ni skulle börja ha oskyddat i just augusti? :)
 

Svar:
Både jag och Kim var nog ganska redo för att bilda familj redan innan vi träffades men ingen av oss hade hittat den "rätta" att bilda familj med. När vi började träffas visste jag lite vad han var för en eftersom att det var min systers och hennes mans bästa vän sedan många år tillbaka. Vi hade bara inte tagit steget att lära känna varann tidigare, och tur var väl kanske det för då hade vi kanske inte varit tillsammans idag? Menar att man utvecklas som person väldigt mycket under tonåren. 
 
När vi började träffas gick allt väldigt fort. Jag har katt och redan efter 1-2 veckor föreslog han att jag skulle ta dit henne så hon slapp vara ensam så mycket. Vi sov tillsammans nästan varje dag och var i princip oskiljaktiga. Jag flyttade in nästan direkt och sa upp min lägenhet efter några månader. 
 
Redan i början pratade vi om framtiden och barn. Det var så självklart när vi träffades att "this is it!" Kim kände att han nästan ville ha barn på en gång och var superredo (han är några år äldre än mig också), men jag sa att jag ville vänta iallfall så vi har en vinter och sommar ensamma tillsammans först. Därför bestämde vi att vi skulle ha oskyddat sex från och med augusti. 
 
Vi åkte utomlands tre gånger och gjorde massor med tripper och övernattningar. Inte för att vi kände oss stressade utan för att vi älskar det! 
 
När vi besökte Mallis i början på augusti friade han till mig med en ring han smygit med hemifrån. Det tog oss ett tag innan vi blev gravida men nu ligger jag här - höggravid och förlovad med världens bästa man. 
 
Men sen ska man inte tro att bara för att man hittar den rätta så ska allt vara en dans på rosor. Man bråkar och har sina problem och bekymmer, stora som små, men man får jobba på dom istället för att ge upp som man gjorde jämt när man var yngre. Man får se det som en växt som behöver omvårdnad för annars vissnar den ;) 
 
Eftersom att vi båda har körkort, fasta jobb, bor i hus osv hade vi inga sådana "tidskrav" på när vi ville ha barn utan vi bestämde helt enkelt bara oss för att vänta till nästa höst innan vi skulle börja försöka. 
 
Och på den vägen var det :) 
 



På högra bilden höll jag för magen här för att inte facebook skulle se att jag var gravid minns jag ;)


Vårt första gemensamma barn skrållan ;)




Våra fina tatueringar vi gjorde tillsammans och när vi cyklade hem efter en fest mitt i natten.

På en kräftskiva och på Peace and love festivalen.
 
 
Thailand
Mallis
 
Gran Canaria

Svar på fråga

Fråga:
Kanske är en lite för personlig fråga, men det fick mig att börja tänka om jag själv skulle hamna i en sådan situation: 
Om det skulle visa sig att barnet har hög risk att gå down syndrom eller likande, vad skulle ni göra då?
 
Svar: 
Jag har funderat lite på det där och kommit fram till det här hittills:
Om de under Kub-testet berättar för oss att det SER UT som att det kan vara en kromosomavvikelse och att det är hög risk för det, men att de varken kan säga ja eller nej, får vi ta det därifrån. Är det mycket låg risk tackar vi och tar emot och går hem, men annars ebjuds man fostervattenprov.
 
Då sticker man en nål genom magen och plockar upp lite fostervatten som är en liiiiten liiiten risk för missfall då det KAN komma in bakterier i hålet. Visar det sig att vårt barn har en stor missbildning och kommer vara väldigt sjukt kan jag faktiskt inte riktigt föreställa mig hur jag kommer reagera. Båda våran spontana tanke är att inte behålla barnet. Om vi vill vara egoistiska behåller vi vår lycka och låter barnet stanna. 
 
Sen finns det självklart barn med down syndrom som är precis som andra människor bortsett från att de ser lite annorlunda ut. Det är svårt att ta ställning till en sådan fråga och jag har egentligen ingen aning om hur vi skulle resonera om dagen kom, men det är såhär vi (mest jag) tänker nu. Jag vill ha ett så friskt barn som möjligt och väljer man att föda fram ett väldigt sjukt barn är man endast egoistisk tycker jag.
Sen kommer det alltid finnas undantag och varje historia är unik och jag har knappt någon kunskap inom detta, men nu vet ni .. på ett ungefär kanske? Det finns tex en sjukdom som heter Edwards syndrom och då lever oftast barnet som bäst i upp till två månader efter födseln, det tycker inte jag är ok. Då får man gå igenom smärtan och säga adjö i tid. Blev kanske ett lite rörigt svar, men vi får hålla tummarna på KUB-testet och hoppas att vi slipper gå vidare med mer tester och tvingas ta omöjliga beslut ♥
 
Jag vet att många kanske tycker att mitt resonemang är nedlåtande mot människovärdet och att man inte ska straffas med döden för att man råkar ha en "defekt". Jag är faktiskt emot abort (slarv-graviditeter) och tycker inte att man ska leka med människoliv, men man vill samtidigt att ens barn ska må bra...äh skitsamma vi lägger ner :P Kan diskutera om detta med mig själv en hel dag märker jag.