Ger detta ett försök

Vad roligt att se att ni ändå är en tapper liten grupp som går in varje dag och kollar om jag uppdaterat bloggen, men stackars er som får se samma inlägg vareviga gång. Jag gick in häromdagen och läste gamla inlägg från när jag var gravid och då hade jag bloggat flera inlägg om dagen och hade så mycket tankar nedskrivet. Bloggade mycket när Elvie var bebis, och är det något jag undrar om hennes utveckling kan jag bara titta tillbaka. Nu känns det som att så mycket med Isabelle kommer glömmas bort och jag har bloggat i så många år så jag vill inte ha det här glappet i mitt liv. Det är ju trots allt min dagbok och jag tycker det är skönt att skriva.
Jag har bara haft så mycket med mitt eget och på ett sätt inte velat berätta något om mig själv. Har varit så mycket skitsnack sen jag och kim gjorde slut och komiskt nog är det säkert dem som är inne mest på mina sidor på sociala medier haha! Men jag har bestämt mig för att inte låta dom styra över vad jag ska känna, och jag vill inte undvika att blogga för att andra snackar om mig.
Sen har jag börjat arbeta 20% hemifrån också så tvätten, mat, dusch, städ, arbete, sömn och allt annat fightas om min tid de få minuter Isabelle sover om dagarna. Jag hinner knappt skita innan hon slår upp ögonen igen :P
 
Ska göra en ny header snart också. Eller den blir likadan för jag är sämst på att göra headers. har koll på storleken men jag och photoshop har aldrig kommit överens. Så jag byter ut bilderna bara.. känns som att det kanske är dags. Känns overkligt att det har varit slut mellan mig och Kim hela vintern, men det är som det är och det viktigaste är att vi alla fyra mår bra även om det är på separata håll.
 
Kommer fler inlägg senare nu måste jag byta en bajsblöja och jobba lite mer :)
 
 
 

Oväntade besök

Två gånger har det ringt på min dörr oväntat sen jag flyttade hit. Första gången stog jag och diskade när det ringde på dörren. Jag har inte fått en säkerhetsdörr än och har inget kikhål men jag trodde att det var TelgeBostäder så jag öppnade direkt och där stod en gammal tant som tittade helt frågande på mig och typ lutade sig in och tittade in i lägenheten. Hon pratade knappt någon svenska men hon började gasta på mig att det minsann var hennes lägenhet och att hon hade bott här i 30 år. Att jag hade snott hennes saker och smugglat och stulit dom. Frågade hur jag kunde skriva kontrakt när hon hade ett kontrakt och hur jag fick
tag i hennes nyckel. Jag som var helt nyinflyttad tyckte att det var jätte obehagligt och försökte förklara att jag inte har gjort något fel, och att jag hyrt lägenheten helt lagligt haha. Jag frågade var hon varit senaste två månaderna och då sa hon att hon hälsat på hemma i Jugoslavien men nu är hon hemma igen. jag ringde TelgeBostäder medan hon stod i dörren, för jag ville inte gärna släppa in henne när det kändes flera gånger som att hon ville tränga sig på och jag fick stå med armen för dörröppningen. De sa bara att jag skulle ringa polisen. Men det ville hon såklart inte. Till slut började Isabelle att gråta så jag sa att jag var tvungen att gå men hon var jätte arg och tjatade om sina kristallkronor för 30 000, men tyvärr kunde jag ju inte plocka fram dom. Däremot hade jag ett inkassobrev som var adresserat till henne men det vågade jag inte ge henne, då skulle hon väl skjuta mig. Till slut sa hon att hon skulle visa mig något och rotade fram ett rött sidenband ur sin väska (jag var helt säker på att hon skulle döda mig haha) som hon hängde på mitt dörrhandtag och sa "min lägenhet", sen vände hon sig om och ringde på dörren mitt emot. Så nu har jag väl fått voodoo över mig och mitt nya hem. Men hon verkade ändå medveten av vad som hänt då hon sa att hon pratat med Telgebostäder och polisen flera gånger men att hon inte får tillbaka lägenheten, så jag vet inte riktigt vad hon tänkt att jag skulle göra.
 
Jag har pratat med några grannar och de sa att Telgebostäder, kronofogden och polisen har varit här så antagligen har hon väl inte kommit hit på länge eller betalat sina hyror så hon blev väl tvångsflyttad.Sen fick jag höra att hon var samlare och att de fick gå in med masker här och det vällde ut saker och de höll på i flera veckor. De har nästan totalrenoverat hela lägenheten och det enda spår jag kunde se var att det var ingrott på handtagen så de fick jag köra svinto på. Vill inte ens tänka på hur äcklig den måste varit innan. Men bra för mig att få allt nytt :)

 
Andra gången det ringde på dörren oväntat var i förrigår kväll när jag nattade barnen och klockan var typ kvart över 8 på kvällen. Jag hade somnat och blev jätte ställd och lite nervös. Ropade genom dörren och frågade vem det var och då öppnar någon brevinkastet och säger "det är polisen, öppna!". Efter tantbesöket och dubbelmordet ett stenkast härifrån var jag inte supersugen att öppna dörren när någon säger genom brevinkastet att det är polisen. Så jag frågade flera gånger vem det var medan hon upprepade polisen och blev märkbart mer irriterad. Så det var väl bara att öppna dörren och riskera att bli mördad. Var skit rädd haha! Men där stog faktiskt en polis som sa att hon ville förhöra mig. Pheeeew.
Men jag kände mig nästan som en misstänkt för det var liksom inte bara att hon ville veta om jag sett något utan det var väldigt mycket signalementfrågor. Typ vad jag har för jacka, vad jag har för bil, färg på bilen, om jag har barnvagnen eller inte när jag går ut, hur ofta jag har barnen, vad jag gjorde den 15e och 16e januari osv. Började nästan tro att det var jag som var mördaren! Förstår faktiskt varför polisen inte vill gå ut med information för att påverka vittnesmål för man ifrågasätter sig själv väldigt mycket när man blir frågad saker. Jag kunde inte för allt i världen minnas vad jag gjorde den helgen och eftersom jag inte öppnade dörren först tänkte hon väl att hon fått Jackpott på mördaren. Och jag var nyvaken med mascara under ögonen och håret var helt galet så jag såg nog ut som en potentiell mördare.
Skämt åsido så är det helt fruktansvärt och jag hoppas verkligen att de hittar den som har gjort det snart.
 
Så får vi se vem som kommer på besök härnäst.
 
 
 

Stalker?!

Imorse ringde ett samtal från ett mobilnummer och jag svarade det vanliga "hej det är Emelie". Efter lite tystnad fick jag ett sms "hej Emelie". Frågade vem det var och då sa personen att hen säger om jag är ensam. 

Jag tycker sånt här BARA är obehagligt och inte kul någonstans. Så OM någon jag känner "skojar" så säg till för Jag tar sånt här väldigt allvarligt och skulle bli lugnare då. Blev utsatt en gång innan jag och Kim flyttade ihop då någon ringde och aldrig sa något och bara stönade. Kände mig förföljd väldigt länge och vågade knappt gå från bilen när det var mörkt. 

Kollade upp numret på Eniro och då kom numret upp när jag skrev, alltså har jag sökt på det förut. Nu har jag tagit bort min blocket annons och dolt min adress på Eniro. 

Förr blev man rädd av sånt här men det är inget mot vad man blir när man har barn. Tänk om någon skulle attackera mig eller ännu värre - barnen när jag går till bilen? Följer efter mig till dagis? Tar sig in i min lägenhet när jag har barnen och gör något? Nej fy!!! Jag hoppas det är någon idiot som skämtar men det är fan inge kul!! 

Vill ni ringa numret och se vem som svarar så säg gärna det till mig då. 




Amning på största allvar!

Jag har gått med i en grupp på Facebook som heter amningshjälpen. Jag har verkligen beslutat mig för att jag SKA amma den här gången, kosta vad det kosta vill! Såg en video imorse som en mamma lade upp och var förtvivlad. Hon filmade hur hennes bebis bara släpper bröstet och börjar gallskrika. Fick direkt kalla kårar och alla känslor och ångest jag kände sist jag ammade kom tillbaka. Den skräcken när man har ett litet nytt liv i sina händer och man inte är kapabel till att mata det, och skriket som skär igenom en mammas huvud är fruktansvärd. 
 
Jag hoppas verkligen att det går bättre den här gången och att jag får all hjälp jag behöver. ♥
 
Tänkte köpa två sköna amningstoppar på Lindex utan bygel och ett linne. När jag är inne i en ny träningsperiod vill jag köpa något nytt träningsplagg och när jag ska börja äta nyttigare rensar jag skåpen. Det här är inget undantag. Ny utmaning på ingång - bring it on! 
 
 

Det här med amning....

KAN vara känsligaste ämnet inom barnvärlden att ge sig in i. Here we go. 
 
Jag ammade bara Elvie i en månad och har fått förklara hundratals gånger varför jag inte ammade. Ska jag förklara varför jag torkar mig med serla och inte lambi när jag har skitit också? Jag är så himla trött på att man ska kvävas av dåligt samvete med ALLT som har med ens barn att göra nuförtiden, och jag tror att vi har mycket sociala medier att tacka för det. Men vi börjar från början för att reda ut min hjärna. 
 
När Elvie föddes tog jag för givet att jag skulle amma. Hennes mun skulle bara veta exakt att "dit ska jag" och sen ammar vi tillsammans i en harmoni i minst 6 månader. Men nej, mina vänner, bebisar verkar inte ha det inom sig, de verkar inte veta exakt hur de ska göra som jag trodde och jag visste det definitivt inte. Det är ju rena vetenskapen visade det sig. 
När vi skulle åka hem sa de på BB att jag ammade rätt, så vi åkte hem nöjda, glada och tillfreds med vårt nya liv. Varje gång jag skulle amma släppte hon bara taget direkt och började skrika och jag fattade ingenting. Det kändes inte som att hon åt någonting och grät bara hela tiden. Till slut grät jag också hela tiden. Morsan som inte ens kunde mata sitt eget barn, hur fan ska det här gå? Efter 3 dagar sent på kvällen gav vi upp och packade oss in i bilen och åkte tillbaka till BB, trötta som tre zombies.
Det visade sig att Elvie inte kände min bröstvårta i gommen som hon tydligen (?) ville, och jag fick prova en amningsnapp och då jävlar ammade hon som aldrig förr! Jag var skitglad, men vi fick direktiv att ge ersättning efter varje matning för att hon gått ner för mycket i vikt. 
 
Vi kämpade på hemma med den satans amningsnappen som konstant lossnade och försvann i sängen och det flög mjölk överallt. Efter 1 vecka hade bvc hembesök och sa att hon inte gått upp i vikt tillräckligt och att jag måste amma varannan timme dygnet runt och ge mer ersättning. Ännu ett bakslag och fler tårar. Jag var rädd att hon inte fick i sig tillräckligt och pumpade dessutom ut egen mjölk varje gång hon sov och matade henne varje gång hon var vaken. Hela den här tiden som var ämnat åt att njuta av vår nya familj, kretsade kring mathets.
Allting var bara en enda stor ångest och frustration. Varje gång hon grät räckte kim över henne och sa att "hon är säkert hungrig" och om man hälsade på någon och hon började gråta sa dem "hon vill ha mat". Men det var ju just det enda jag pysslade med och som inte funkade för fem jävla öre. Hon ville till slut bara äta om det kom från flaskan och ville inte ens ha amningsnappen och till slut gav bestämde jag mig för att bara ge ersättning och DÅ kunde jag njuta och må bra och få en sund relation till att mata mitt barn. 
 
Jag ville amma men det gick åt helvete redan från start. Jag har fortfarande den där drömbilden i huvudet och vet nu mer vad jag håller på med och kommer kämpa igen för att amma och ta hjälp mer om det inte går bra. Men en barnmorska frågade mig nyligen inför en grupp varför jag inte ammade längre, och jag fick förklara inför allihopa och sen fick hon mig att framstå som en "lat generation" som inte orkar. JAG VILLE JU?! Men tänk om jag inte hade velat? Tänk om jag hade mått dåligt psykiskt av det, och inte VILLE amma. Ska man tvingas då må dåligt hela dagarna i upp till ett år?
Jag tycker att det är upp till var och en OM man vill amma och HUR LÄNGE. Jag kommer ge det ett nytt försök denna gång och hoppas att vi får till det, men går det inte så kommer vi säkert få en glad och frisk unge ändå. 
 
På BB när jag försökte få igång amningen
 

Tillbaka på BB och jag fick prova en amningsnapp - lycklig att hon sög tag. 

Till slut började jag pumpa och ge på flaska.
 

Nöjd bebis som övergått helt till flaska men som är nöjd ändå.

 
 

JÄVLA MÄN!

Imorse när jag satt på tåget på vägen hit satte sig två karlar brevid mig som tycktes vara kollegor. Jag satt med min handväska i knät så de såg inte att jag var höggravid. När de började prata om sin kollega som var gravid spetsade jag öronen.
 
Kostymnisse nr 1: Nu ska jag kolla mailen och se om någon sjukanmält sig till utflykten. HA! jag visste att hon som var gravid inte skulle följa med! *läser* jag kan inte följa med...mummel mummel.....mitt barn har...mummel mummel. 
 
Kostymnisse nr 2: Skriv det! Skriv att du visste att hon skulle hoppa av! Att vara gravid har ju inte varit en sjukdom senaste 20 åren men nu har det tydligen blivit det. 
 
Nr 1: ja.. men hon hade tänkt att jobba hela sommaren fram till förlossningen i allafall. 
 
Nr 2: Men det får man väl inte ens göra?!?! 
 
Nr 1: Jo det får man, om man sparar semestern. Och hon tänkte vara HELT ledig ända fram till årsskiftet. 
 
Nr 2: Herregud det gör hon ju BARA för att jävlas! Och sen ska hon ta semester senare bara för att få mer pengar och spara sina dagar eller?? Så typiskt henne!
 
USCH jag blev så sur och ville bara skälla ut dem!! visst får väl dom tycka vad dom vill och vem är jag att lägga mig i deras diskussion, men att vara höggravid och följa med på en utflykt ÄR jobbigt för de flesta!! Jag följde med på våran men jag hade konstanta sammandragningar och blev fruktansvärt trött. Sen ibland måste man vabba. Men om hon inte orkar eller känner att hon klarar av det ska hon inte behöva det! Tänk om mina kollegor pratar såhär om mig? 
 
Sen att hon ska vara 100% ledig ett helt halvår, OJ! ska det vara onormalt på något sätt? Jag skulle vilja se dessa karlar vara gravida i nio månader med foglossning, ryggvärk, trötthet, svälla i hela kroppen, ha karpaltunnelsyndrom, krypningar, illamående, yrsel, vara anfådd och allt som hör till. Dom skulle gnälla som små ungar och sjukanmäla sig jämt och ständigt. Det sägs att om män hade foglossning skulle det forskas mycket mer inom det och inte bara tillåtas att "leva med det" som vi mestadels får göra idag.  
 
Är så less på hur lite förståelse man får från män och kvinnor som själva inte hade bekymmer. En person sa till mig förra graviditen när jag blev sjukskriven att "gud vad tråkigt du ska få, jag jobbade ända till förlossningen!" Då vill man ju bara ge fingret. Skulle jag mått bra skulle jag gladeligen jobbat och sysselsatt mig jämt och ständigt. 
 
En graviditet är inte en sjukdom, det är en graviditet, men det finns inget som säger att det behöver vara enkelt för det. Sen att folk säger att "kvinnor har fött barn i tusentals år, kan dom kan du". Ja, sen dog många av dem också. *Fingret igen*
 
 

Svar på fråga

Fråga: Har ni funderat på namn än ?
 
Svar: OM vi har! Eller jag i alla fall. Elvie bestämde vi innan vi var gravida förra gången och jag har långa listor som vi har betat av och jag frågar honom jämt vad han tyckte om det och det namnet. Fast jag ändrar mig ganska mycket och får nog gå mycket på magkänsla. Poppar det upp ett namn i mitt huvud som jag tycker är jättefint men längst in i magen inte riktigt känns rätt så tar jag bort det. Tex Tiodora. Skitfint, men ... ja jag vet inte. Många såna namn har vi. Ailie kom mamma på och det har jag fastnat lite för men kan inte riktigt sätta fingret på vad som känns fel med det namnet.
 
Sen ska det ju passa med Elvie också. Man kan liksom inte ha Elvie och sen bara droppa typ "Svetlana" eller nånting. Det ska liksom klinga. 
 
Kims killnamnsförslag som jag mjölkade ur honom var Elvis och Kimi. Och det läskiga var att han var seriös. Tjejnamn har han kläckt ur sig Sofie och Janine. Men jag vill inte ha typiska "90-tals" namn för jag är själv född då och har hört alla dom namnen en miljon gånger. 
 
Det namnet vi väl bestämmer oss för (vilket vi inte har, men jag har ett namn i åtanke) kommer vi hålla under radarn ett tag till. Nån slags hemlighet måste man ju få ha ;-) om någon kompis frågar svarar jag såklart, men jag vill inte skriva ut namnet på bloggen eller facebook förrän det är helt bestämt, eller förrän hon är född. vi får se :)
 
 
 

It's a girl! ♥

Igår när jag kom hem såg jag en stor, fin kylväska stå utanför dörren. Jag bestämde mig för att låta den stå där tills kim kom hem, så att det inte skulle råka hända en liten olycka och någon skulle "råka" peta ett finger i en. 
 
Efter en halvtimme bestämde jag på nytt att jag kan ta in kylväskan bara för att titta lite på dem. Frestelsen blev för stor och jag ställde ut den igen. 
 
Timmarna gick och halv sju ringde jag kim och frågade om han inte kan komma snart, men han hade fullt upp på jobbet. Jag lade upp cupcakebilden på instagram, facebook och i en mammgrupp och utan att överdriva, så blev typ 100 andra personer hur ivriga som helst och gissade hejvilt och frågade när Kim skulle komma hem hahah! 
Elvie orkade såklart inte vara vaken så jag spenderade min kväll med att följa spänningen med alla de andra nyfikna människorna och räknade antalet gissningar. 
 
Halv 10 ungefär behagade Kim att sluta jobbet och komma hem och då tänkte jag inte vänta varken på att han skulle duscha eller äta middag så vi dukade fram dem direkt. Vi satt med en varsin Cupcake i handen och båda blev plötsligt skitnervösa. Jag sa "Vadå ska vi bara ta en stor tugga? Tänk om man inte ser något?" Kim föreslog att vi skulle äta med skedar och varje gång han tänkte stoppa ner skeden i glasyren skrek jag "VÄNTA!!" och försökte samla mig haha! Till slut åt vi och han sa "jag seeer". Jag skrek "SÄÄG INTE, SÄÄG INTE!!!" och började gräva ännu snabbare. 
Snart såg jag att fyllningen var ljusrosa och jag kände mig jätteglad men var rädd att Kim skulle bli lite besviken. Han hade pratat om att han gärna ville ha en pojke men att det viktigaste var att barnet mådde bra. 
 
Jag var verkligen 50/50. För min egen skull ville jag prova på att ha både och, men jag tror att det kommer vara så värdefullt för Elvie med en syster, just för att mellan mig och min syster skiljer det också exakt 1 år och 9 månader och vi är bästa vänner. Jag är så himla glad att jag har en syster och jag är så glad att Elvie också kommer att få uppleva det. 
 
Jag har sagt till Kim också att det är självklart att han ska köpa leksaksbilar till dem, köra cross med dem, ta med dem och fiska även om de är flickor. Det finns inget som säger att bara pojkar kan göra sånt. Ett intresse ligger ju inte i ett DNA. 
 
Jag kan inte bli lyckligare just nu. Att både få veta vad som väntar i magen och att ultraljudet gick bra.
 
Mina älskade små barn. 
 
 

18 timmar kvar till Ultraljud!

Jag längtar till ultraljudet nu så att jag håller på att döööööö! Hittills har jag varit väldigt lugn och bara sett fram emot det och varit nyfiken på om det blir en flicka eller pojke, men nu senaste veckan har jag fått mer och mer panik över att allt inte ska se bra ut. tänk om barnet har avvikelser och jag måste gå vidare med fostervattenprov?
Kanske är barnet så pass missbildat att jag måste framkalla en abort? Det vore så fruktansvärt! Vissa defekter kan jag leva med och tycker är helt okej, men att få ett besked som innebär att våra liv kommer förändras för all framtid skulle vara sjukt jobbigt. Skulle bebisen vara missbildad men ändå inte dödligt sjuk skulle jag inte klara av att ta bort det. Men det skulle ändå vara fruktansvärt jobbigt. Om ni förstår vad jag menar. Jag har inte ställt in mig mentalt på att det ens skulle kunna hända mig. 
 
Sånt händer ju bara folk man inte känner. Folk som inte riktigt finns för man ser dem inte. Men alla tänker nog exakt samma sak. Att "det händer inte mig". Men det är ju JUST de det gör, för sådana "mig" finns i varenda par som går och gör ett ultraljud och hoppas, liksom jag på ett gott besked. 
 
Jag har fått en helt felfri tjej en gång, som dessutom hade alla sina tio fingrar och tio tår. Varför skulle jag vara så lyckligt lottad att jag får ett till barn helt utan avvikelser? Det måste vara för bra för att vara sant.
 
Jag är så glad att jag har klarat mig ända tills nu och har varit lugn. Gjorde bara ett vaginalt ultraljud i vecka 9, men inget KUB-test denna gång där man i så fall hade upptäckt ifall det var något gravt fel. 
 
Nu ska jag sitta på nålar ett tag till sen får jag kanske pusta ut om jag har tur.
 
Vi ska ju dessutom be barnmorskan skriva könet på en lapp så ska Sofie få baka en liten kaka med rosa eller blått inuti. Hon tar det verkligen på största allvar och skulle provbaka det i fredags haha, så söt! För mig spelar det ingen roll vad den smakar, men det är jättesnällt att hon är så engagerad ♥ Hoppas bara inte att Kim jobbar över så mycket så vi hinner äta kakan! Annars får jag väl ta min bit och ställa resten i kylen hahah!
 
Men just nu önskar jag bara att allt ser bra ut. Allt annat är en bonus.
 
Lilla Elvie när hon låg i magen ♥
 

Tisdag och ångesten byggs upp sakta men säkert

Idag ringde dom från larmet igen och sa att katten har utlöst larmet. Vi har just köpt en klösställning till honom som går från golv till tak och sensorerna reagerar när han flänger runt i den. Jobbigt nog finns det ingen annan plats för den, så vi får se hur vi löser det. Jag orkar inte ens tänka på det just nu.
 
Igår när jag kom hem från jobbet gjorde jag mellis till Elvie, badade henne och smörjde in med både lotion och zinksalva på lite olika ställen. Sen några dagar tillbaka har hon fått plötsliga rodnader med en vit prick i som försvinner efter en stund och jag kan inte fatta vad det är! De påpekade även det på dagis igår, men sa att hon blir väldigt röd runt munnen helt oberoende på vad hon äter. Så himla konstigt! Är det likadant idag tror jag att jag tar henne till vårdcentralen. Hon verkar inte direkt lida av det förutom att vissa av dem verkar klia och det enda jag kan komma på är nässelutslag men symtomen stämmer inte riktigt helt och hållet. 
 
jag skulle natta henne vid sju och somnade självklart själv med kläderna på och utan middag i magen. Jag är så fruktansvärt trött av graviditeten, järnbrist, går upp 4.30 och åker till stockholm och jobbar och sen tar Elvie. Sen någonstans där emellan ska man försöka få något gjort hemma och försöka laga både middag och matlåda. Kanske till och med själv ta en dusch. Men ofta har jag somnat långt innan det. Hon vaknar ganska mycket på nätterna också och då blir man extra trött av att få en avbruten sömn hela tiden.
 
Dessutom nu har Kim säsong som brinner i knutarna och jag måste ta hand om allt med Elvie och hemmet helt ensam. Jag har en klump i magen på grund av min trötthet och brist på dygnstimmar. Jag har dessutom börjat få sammandragningar, och även om det kan vara normalt i många fall känns det läskigt. Jag har ingen lust att bebisen ska bli stressad och vilja komma ut redan. 
 
Ibland känns det som att jag har hela världen på mina axlar och att min kropp inte orkar med det som min hjärna vill. Sen blir man jämförd med någon som säger "hon klarade ju av det". Min kompis till exempel tittar aldrig på film, hon bakar och städar hela dagarna, är superduktig och energisk och vill ha fem barn. Jag är inte en sån. Min kropp behöver återhämta sig mer än hennes. Jag skulle aldrig orka ha fem barn. Även om Märta orkar sitta på en fest klockan 12 på natten när hon är gravid så orkar inte jag det. Jag ber om ursäkt för det, men låt mig vara tråkig när jag säger det, men jag orkar inte ens ljuga. 
 
Igår satt jag och var jätteinspirerad och funderade på hur fint jag skulle göra hemma när jag kom hem, men när jag väl hade klätt av Elvie ytterkläderna och hon pekade på sin mugg och tog upp en tom klämmis från golvet som hon försökte suga på var det bara att ställa sig i köket direkt och göra det man måste. Lite lek, en läckande bajsblöja, ett bad, en insmörjning och en välling senare så låg vi båda och sov i ett kanske lite stökigare hem. 
 
Puh, skönt att skriva av sig lite. Det blev lite mer ordning på tankarna iallafall.
 

Ny dag, nya möjligheter!

Idag känner jag mig glad, positiv och med ny energi! Har varit lite låg på sistone även om det kanske inte har märkts. Har bara velat kasta allting som det här huset innehåller och börja på en ny kula någon annanstans. Med kim och Elvie såklart men har bara varit så less på allt, och att det är så stökigt här hur mycket jag än städar. 
Jag känner mig som en hemmafru och är missnöjd med min kropp. Det har blivit mycket småtjafs mellan mig och kim med handen på hjärtat men vi kommunicerar och kommunicerar och jag VET att vi klarar allt! 
Vi har glömt bort varandra lite och har turats om att ta elvie medans den andra ska få egentid hemma. Och egentid för mig har varit att städa. Vi har glömt bort att göra saker tillsammans och att man faktiskt kan leka med henne samtidigt. Och att man kan göra annat än att titta på tv och hålla på med mobilerna när hon sover.
 
Idag ska jag bara vara hemma och ta tag i allt som stör mig. Jag ska bara tänka positivt och göra det bästa av allt som jag har tänkt negativt om på sistone.
 
Nu ska jag och Elvie äta litegrann. Jag ska äta något nyttigt istället för två rutor choklad i förbifarten och prioritera mig själv lite jämfört med annars. Har 2 mm nagellack på alla naglar, har inte noppat ögonbrynen på flera månader och det är ett berg med disk i köket. Kläderna ligger i högar på övervåningen och ska vikas in. Jag ska ta någon kväll här och åka och sola solarium. Det gjorde jag ibland förr för att unna mig själv. Känner mig så fräsch efteråt och somnar alltid när jag solar för att det är så avslappnande.
 
Jag ska köra ett träningspass hemma och göra det så fint och mysigt hemma! 
 
När jag börjar jobba ska jag skaffa gymkort brevid mitt jobb. Jag tror att egna intressen är en väldigt stor sten för ens egna välmående. Jag känner att jag har tappat det litegrann sedan jag blev mammaledig då kim jobbar väldigt mycket och jag mest har varit hemma. Annih ringde mig en dag och frågade hur jag mår egentligen. Hon sa att jag verkar mer tillbakadragen och inte lika glad. Missförstå mig rätt, jag älskar vårt barn och att vara mammaledig med henne har varit underbart nästan alla dagar i veckan. Men det är viktigt att inte bara vara en mamma. Det är viktigt att få vara Emelie också. Att inte tappa bort sig själv påvägen. Och det har jag bestämt mig att ta tag i nu! Vet inte om mycket av det här jag känner också är på grund av vattenläckan och att vi inte kan leva normalt hemma. 
 
Jag har två gånger kvar av poledancingen nu och den här terminen med poledance en gång i veckan har verkligen varit nyttigt för mig. Jag tror att man behöver komma ut lite och ta hand om sig själv lite, även om det bara är någon timme i veckan. 
 
Oj vilket rörigt inlägg det här blev nu. Skulle kunna skriva en hel novell med mina tankar och funderingar men det här får räcka för nu, för Elvie är rastlös och tycker att jag är supertråkig som bloggar. 
 
Hoppas ni får en fin dag! Jag skriver något senare igen. Ska beställa julgardiner senare, kan visa dem sen :) 
 

BIKTEN: Har du någon gång...

Hade lite roliga funderingar imorse på saker som de flesta har gjort men inte riktigt vågar erkänna om någon frågar. Skulle ni våga erkänna om ni har gjort någon av dessa saker? 
 
Har du någon gång:
1. Porrsurfat?
2. Kissat i duschen?
3. Pruttat i en folksamling och låtsas att det inte var du?
4. Tagit pengar från dina föräldrar, ovasett summa?
5. Om du har hund: Struntat i att plocka upp hundbajset på allmän plats?
6. Haft sex på allmän plats där ni kunnat blivit påkomna?
7. Ljugit om din ålder eller vikt?
8. Sagt till någon att den har något snyggt på sig även fast du inte tycker det?
9. Blivit besviken över en present?
10. Fuskat på ett prov?
11. Rökt eller provat någon drog?
12. Haft ett one night stand med en okänd?
13. Stulit något i en butik?
14. Skolkat från skolan?
15. Druckit så mycket att du fått minnesluckor?

 
Skulle vara kul om ni kunde skriva hur många av dessa punker ni har gjort om ni inte vill skriva vilka. Jag har gjort alla förutom två ;)  

TILLBAKA TILL TONÅREN IGEN

*Nu har jag äntligen bestämt mig. Jag har fått en medelålderskris och vill bli tonåring igen! Jag vill ha en tonårsaccessoar! Jag ska ha tandställning! 
Nämen ärligt talat. Ända sen jag var liten har jag tjatat på tandläkaren att jag ville ha tandställning. Mina framtänder är framtryckta och dessutom ganska stora så jag ser ut som en kanin. Sen har jag väldigt trångställt i underkäken så två av de fyra tänderna längst fram är lite bakom de andra. men det syns knappt eftersom att jag har ganska stort överbett. Blev dessutom kallad för kanin när jag var yngre, dumma ungar ;) 
Jag fick dock aldrig tandställning för att jag inte hade tillräckligt mycket bettfel. man skulle ha 9 mm och jag hade 8.... bönade och bad och sa att jag hade ont och blev mobbad men det var tvärnej. 
 
nu på senare år har jag lärt mig att acceptera mina tänder mer, även om jag aldrig vill le med tänderna på kort och kan ibland vilja hålla för munnen om jag skrattar inför nya människor. Men med åren har det också kommit mer problem. Om jag inte använder tandtråd varje dag får jag tandköttsinflammation och jag får väldigt mycket tandsten mellan tänderna då det är svårt att komma åt och jag har haft början på tandlossning längst bak en gång. Det blir sjukt dyra tandläkarräkningar för min del. Dessutom sitter mina visdomständer på tvären då brukar de pressa och flytta lite på de andra tänderna och då kommer det ju bara bli värre.. nä usch. 
 
Är så sjukt trött på mina tänder, och det kostar en del, men nu har jag bestämt mig för att i sammanhanget av ett helt liv är två år inte så farligt. Tekniken har ju gått framåt också som gör att de ser mer diskreta ut idag. Det finns osynliga tandställningar som du har på insidan istället för på utsidan men de kostar typ 80 000 så den skippar jag. Men sen finns det vita fästen som bara kostar 3000 kr mer så den tänkte jag försöka få :) 
 
Ska ringa och boka en konsultation imorgon tänkte jag :) Jag har velat fram och tillbaka flera gånger i flera år och har dessutom redan varit på en konsultation en gång på en ny slags tandställning men jag struntade i det. Har ångrat mig för att jag redan har så mycket komplex, och sen ska gå med metall i käften i 2 år när man är 25 år gammal - det känns sådär. men nu skiter jag i det, för nu är jag i ett sånt stadie att jag hellre vill få det gjort än att ha komplex och ha problem och inflammation och kanske tandlossning i resten av mitt liv. 
 
                                                      
 

Visste ni det här om mig?

♥ Jag är galen i fetaost och äter det nästan varje dag. Antingen till mat eller som godis. 
 
♥ Jag HATAR allt vad "våra bästa år" och "våra värsta år" heter. Har aldrig följt det och är säkert beroendeframkallande men om jag ser att det är på när jag kommer in i rummet måste jag byta fort för jag blir irriterad bara jag ser det. Dåligt skådespeleri och en B serie helt enkelt har jag bestämt haha!!
 
♥ Jag tycker att det är jätteläskigt att köra om eller köra jämsides med en lastbil. Jag känner mig trängd och det känns som att det ska hända en olycka. Antingen att den inte ska se mig och byter fil in i mig eller att jag ska svaja och krocka. 
 
♥ Jag älskar kläder men det kan man inte tro, för jag är dålig på mode och att kombinera kläder. 
 
♥ Jag är väldigt impulsiv och om jag vill ha något så vill jag ha det nu! Emelie betyder ivrig av en anledning ;)
 
♥ Jag har sämst fantasi när det gäller matlagning och drar mig ofta för att laga mat. men när jag väl lagar något lite mer avancerat än spaghetti och köttfärssås det tycker jag att det är kul! 
 
♥ Elvie var planerad även om vi bara hade varit tillsammans mindre än 1 år. Vi försökte i 8 månader och nu har vi varit tillsammans i 2,5 år :) 
 
♥ Jag dricker inte kaffe. alls. jag har smakat det två gånger i mitt liv och det är inte min kopp te.
 
♥ Varje gång jag har skrivit ett blogginlägg läser jag det flera gånger för att rätta stavfel och konstiga meningar. Jag avskyr att läsa bloggar som är slarvigt skrivna. Därför gillar jag inte att mobilblogga för jag tycker att det blir så hattigt på något sätt.
 
♥ Jag hatar att ha hicka (jag har det nu)
 
♥ Jag hatar att skala ägg som går sönder när man skalar dom
 
♥ Jag stör mig på folk som smaskar eller gör frenetiska, irriterande ljud
 
♥ Jag älskar att nysa. Det känns ungefär som när man är påväg att ...... ;) 
 
♥ När jag träffade Kim kändes det rätt på en gång och vi flyttade ihop efter ungefär 1 månad. När jag var helt ute ur min lägenhet hade det gått ca 4-5 månader.
 
♥ Jag var en medelmåtta i skolan som var skoltrött/skolkade och pluggade dagen innan till alla prov. Önskar såhär i efterhand att jag pluggat mer och fått fler MVGn.
 
♥ Jag tycker att föda barn är det häftigaste jag varit med om, även om jag kände mig traumatiserad efteråt.
 
Nu kommer jag inte på fler.. :P 
 
Bjuder på en gammal bild ur arkivet då vi har en ny dator och har just lagt in mobilbilderna på en hårddisk.

Att förolämpa med kärlek

Alla som har varit gravida är nog ganska vana att bli kallade för tjockisar. Jag tycker det känns helt OK att få höra det 10 gånger om dagen men vet att många inte gillar det alls. 
 
När man inte har varit gravid så tänker man nog att det är så naturligt att bli stor och därför bör man inte ta illa upp av kommentarer som "hej tjockis!!" "är du säker på att det inte är två därinne?" "Gud vad stor du har blivit!" "Om du är såhär stor nu, undrar hur du kommer se ut vid förlossningen?" MEN när man är gravid så förändras kroppen på så himla många olika sätt. Midjan försvinner, man blir väldigt bred och känner sig otroligt osexig. Fingrarna blir svullna, ansiktet blir rundare, armarna och låren blir tjockare, man får bristningar, man går annorlunda, man väger mer än man nånsin gjort osv osv.
 
Ett annat vanligt samtalsämne är frågan om hur mycket jag har gått upp i vikt. Vet att alla som pratar med mig om min graviditet endast är nyfikna men jag tycker inte man frågar sånt om man inte känner personen så bra. Mina vänner pratar jag med om allt, men nu syftar jag på kollegor jag knappt hälsar på annars. 
I början svarade jag och tyckte inte det var så jobbigt men när man har gått upp 10 + känns det inte så kul att svara längre precis efter att dom sagt 'hej tjockis'. 
 
Nu mot slutet börjar jag bli ganska missnöjd med min kropp och har fått lite bristningar. Självförtroendet är inte på topp och man vill inte BARA ha kroppsfixerade frågor jämt då. Jag börjar förstå mer och mer de som tyckte sånt var jobbigt redan från början och kanske gick upp mer tidigare. Sen finns det dom som känner sig jättesexiga eller inte går upp ett överflödigt gram- tummen upp för dom.
Men majoriteten av alla gravida är lite halvmissnöjda med förändringen på lår och annat så mitt tips är att vara försiktig med kroppskommentarerna. 
 
Kan påpeka att vi älskar kommentarer som "du är så gravidvacker", "det lyser om dig!" och liknande, för såna kommentarer kommer också och då blir man jätteglad :) 
 


Minns när jag såg den här bilden att jag tänkte. "Fan är det såhär jag ser ut!!?". Lika bred som ett kylskåp liksom. Kanske lite vinkeln också men jag är rättså mycket bredare än innan.
Försöker tänka på att det finns en rättså god anledning till varför jag blir såhär fet ;) 
  

Countdown

Jag räknar ner graviditeten på 100 olika sätt. Veckor, dagar, vilken månad man är i, vilken trimester man är i osv osv. När jag gick in i vecka 31 var jag så himla mallig över att jag har gått 30+ veckor och inte något med 20! 
 
Nu insåg jag precis att jag har 9 veckor och 6 dagar kvar till BF!! Inte ens tvåsiffriga veckor längre! 2 månader och 9 dagar!! 
 
Längsta nedräkningen eveeeeer. Men jag är ändå glad att man har en så pass lång graviditet för att det är en sån himla stor grej att förbereda sig inför och man behöver nästan så lång tid. Kanske 7 månader hade räckt annars ;) Men tänk kaniner som är dräktiga i typ 20 dagar. Dom lär ju knappt hinna reflektera över att dom är med barn innan dom ska ta hand om dom! 
 

Förlossningsrädsla

När jag blev gravid bävade jag riktigt mycket inför förlossningen (typ skräckblandad förtjusning med mest skräck). 
Ibland kommer nervösa vågor som försöker ta över mitt positiva tänkande:
 
- Kommer det göra så ont att jag försvinner iväg någonstans?
- Kommer jag vilja dö och få panik?
- Kommer jag glömma andas, spänna mig och göra ALLT fel?
- Kommer jag bajsa på mig?
- Kommer jag bli dum mot kim och förstöra vår fina upplevelse?
- Kommer jag spricka mycket och få men för livet?
- Kommer bebisen komma ut pigg och må bra? 
 
Sen är det så mycket tänk om, tänk om, tänk om.... 
 
Jag VET att förlossningen blir 100 gånger bättre om man kan hålla sig lugn, avslappnad och positiv så jag försöker verkligen att hela tiden inte tänka mig ner i de negativa banorna och bara tänka positivt. 
 
Nu till de goda nyheterna. Ju längre jag kommer i graviditeten desto mindre rädd blir jag inför förlossningen. Förut fick jag en klump i magen när jag tänkte på det men nu kommer det mer "spänningskänslor". Jag tror att det är för att man börjar längta så otroligt mycket efter just den dagen och man vänjer sig vid tanken HUR bebisen ska komma ut. Man styr ju sina känslor med sina tankar och jag börjar lyckas ganska bra :)
 
Jag hoppas att jag kommer vara relativt lugn när dagen väl kommer för att göra det till en sån häftig och spännande dag som möjligt för oss båda. Efter att vi var på förlossningen häromdagen är jag säker på att Kim kommer var det ultimata stödet för mig ♥
 
 
Tänk att nästa julafton har vi en liten rulta hos oss ♥
 

Vår fina skatt ♥

 Lyssna på den här fina låten medan ni läser ♥
 
Jag kan fortfarande inte fatta att jag och kim ska bli mamma och pappa om tre månader. Jag drömmer om det både dag och natt men förstår nog inte riktigt vad dom innebär. Det känns som att jag kommer få låna en bebis en liten stund efter all den här väntan, men har inte riktigt förstått att det kommer att vara vårt barn för all framtid. 
 
Jag undrar hur det känns att älska någon annan människa sådär som dom säger att man älskar sitt barn. Undrar hur man blir när man helt och hållet har ansvar för en annan människas liv. Undrar hur man känner för ett barn som man ser sig själv i? Som liknar en själv och den andra personen man älskar mer än allt annat. ♥
 
Tänk att den här lilla personen ligger i min mage i 9 månader innan hon kommer ut, och redan då känner vi varann ganska väl. Eller iallfall hon mig. Hon har lyssnat på min röst och mina hjärtslag i nästan ett helt år innan hon kommer till världen. 
 
Jag och Kim kommer att vara den bästa mamman och pappan som hon kan ha och vi tre kommer känna varandra bättre än någon annan. ♥ Jag kan inte ens föreställa mig.
 
Vi kan knappt vänta tills hon ska komma. Att vi ska få se vem som ligger därinne och gror på insidan. Som vi har pratat med henne, pussat på henne, smekt på henne och pratat om henne. Vi reder redan iordning huset inför hennes ankomst, köper kläder och skruvar ihop möbler. 
 
Det här är det största och finaste jag och Kim någonsin kommer att få uppleva... och nu grinar jag. ♥

Tisdagsfunderingar

God morgon!
Jag tog en liten sovmorgon imorse och var inte på jobbet förrän strax efter nio. Eller ja, jag tog 1-2 tåg senare än jag brukar. 
Idag ska jag och två tjejkompisar på gravidyoga och imorgon är det gravidvattengympa, det ska bli jättekul och mysigt! Jag har aldrig varit på yoga och jag älskar vattengympa! Känns kul också att alla kommer vara klumpiga och tjocka :D 

Tänkte imorse på hur man blir bemött på ett nytt sätt när magen börjar synas mer och mer. Vet inte om jag inbillar mig men jag tycker att vissa är så hiimla trevliga :D Både i affärer, på jobbet, på restauranger och främligar som ler mer. sist jag och kim åt på mc donalds sa tjejen som kom med maten: Till den hungriga, och till den gravida. haha! 
 
Sen åt andra hållet tycker jag det är så förvånadsvärt att man går bakom en person som en pingvin och gungar på snabbare för att hinna ikapp dörren men den framför sneglar bakåt och sen smäller igen dörren i ansiktet på en. När man går på tåget och tittar efter en ledig plats medans hjärtat slår i 190 (man får jordens sämsta kondis när man är gravid), och många tittar upp, tittar på magen och blir jääätteupptagna eller trötta plötsligt. Jag borde våga be om en plats men det gör jag inte, utan går vidare tills jag hittar en. 
 
Innan jag blev gravid skulle jag inte resa mig om jag såg att en person bara hade en liten mage. Man tror att alla problemen kommer när man är höggravid, men så är det inte. Jag fick lågt järnvärde och foglossningar jättetidigt. Att stå länge gjorde mig svimfärdig och jag fick jätteont. 
 
I framtiden kommer jag alltid att hålla upp dörren och vänta om en gravid kvinna kommer vankandes och resa mig på tåget ifall jag ser att någon är gravid. Det är fantastiskt att vara gravid och jag älskar varje sekund av det! Samtidigt är det fysiskt krävande och man kan ju göra de små sakerna i vardagen för att underlätta, som att hålla upp en tung dörr eller ge sin sittplats.
 



Våra stora problem är egentligen ganska små.

Universum är så stort att vi inte ens kan förstå det. Bara jorden i sig känns oändligt stor och jorden är bara en liten liten bråkdel av vad som finns därute.
Vi har aldrig och kommer aldrig kunna besöka varje plats och varje stad på hela jorden. Träffa alla slags människor. Hjälpa alla.
När man funderar över vad ens största bekymmer är i vardagen tänker man kanske oftast på hemmet. Bråk inom hemmasysslor är nog det vanligaste problemet folk har. Eller att man stör sig på sina medmänniskor.
 
Men egentligen är vårt lilla hus här i skogen bara en liten obetydlig prick på universums karta. Livet är bara tillfälligt och för vissa blir vistelsen kortare än för andra. Man ska vara tacksam över att man får vara en liten liten liten del av tidslinjen och kanske inte haka upp sig på småsaker och hysa agg mot alla runt omkring sig. Istället ska man ta vara på varje dag, luta sig tillbaka och njuta av resan vi fått. Kämpa för det man vill och visa kärlek mot dom man älskar.
 
Universum är så stort så att ljuset i stjärnorna tar lång tid att nå jorden. Stjärnan kan alltså redan ha dött när vi tittar upp mot den och ser den på himlen. 
 
Svårt att få ner sina tankar i ord när man knappt begriper det själv. Men jag fick en liten måndagsdjuping. Förstår ni vad jag menar?
 

Tidigare inlägg